imp

det är nu 12 dar sen min morfar dog...
o som vanligt har jag inte riktigt fattat det en fast att jag vet att det är sant...
min älskade morfar...
hårdingen o tjurskallen själv....
hela mitt liv har jag velat att min morfar skulle vara stolt över mig!
har verkligen kämpat för det...
även fast jag vet att det inte behövs...
jag vet att han alltid vart stolt över mig fast han inte visat det på nått riktigt bra sätt...

när jag var två år va jag me dom för första gången på riktig långsemester:)
vi var till norge me husvagnen...
jag kommer nästan ihåg varrenda semester me mormor o morfar...

jag kan inte ens tänka mig hur svårt det här måste vara för mormor...
ensam i huset me alla morfars grejer....
jag vet inte ens om jag kommer klara av att fara ut dit..
saknar honom verkligen!

jag har tänkt på en sak...
va man blir självisk egentligen när folk dör...
man sitter här o önskar dom till livet igen trotts att dom kanske mådde riktigt pissigt o man vet att det är bättre som det är...
men likt förbannat varenda gång det händer så sitter man där o önskar -om jag bara fått en dag till...
är det verkligen så svårt att släppa taget?
för mig är det de...
men jag kan ju inte tala för alla andra...
jag vet att jag har svårt att läppa taget hur mycket jag en försöker så går det inte...
just för att jag inte vill inse att de tär sant...
jag vill inte att dom ska vara borta...
självklart vill ju ingen det...
men ibland är det nästan som att jag tjurhåller vid tanken att dom fortfarande är i livet....

men  man märker väl va som händer framöver...
nånn gång kanske även jag lär mig att släppa allt det mörka o ta åt mig mer av det ljusa....
man vet aldrig vad som sker i framtiden....
me n man kan alltid önska sig något o hoppas på det bästa!

min stora idol är borta...
skåningen som är lika tjurig som alla andra skåningar...
min älskade morfar är borta...
endå har jag tagit det chokerande lungt...
kanske för att det va så pass nära inpå farmor...
vem vet...
eller så är det det att jag vet att han i helgen gjorde det han älskar...
han var ut me båten:)
stolliga morfar som inte kan sitta still...
eller så kanske det e det att jag vet att han somnade in lungt..
jag vet inte...
jag vet bara att det va länge sen jag var så här tankspridd...
endå far jag till jobbet när jag endå inte vågar ställa mig på nånn av truckarna för att jag garanterat kommer krossa minst varranan flaska jag ska ha...
 så jag har idag spenderat hela dan vid pakbordet o det lär ju bli likadant imorgon skulle jag tro...
kan inte fatta att det är sant! han va verkligen min stora idol!! jag ville göra lumpen o gå me i hemvärnet för att göra honom stolt över mig...
men jag får inte göra lumpen så det va ju kört...
me njag lyckades iaf bli klar me lastbilskortet så han fick vara lite stolt över mig:D
men det smärtar nå otroligt att veta att han är borta...
men jag tror inte han skulle vilja att jag bryter ihop eller stannar hemma från jobbet pga det här...
han va en väldigt stark man som aldrig tog nåra motgångar...
han ramla ner från ett hustak o vägrade åka in ti sjukhuset för han va ju inte klar me taket...
vart det en motgång så va det bara ta nya tag!
o så tänker jag ta det...
fast det ha ju vart nåramotgångar nu ett tag men det e bara leta rätt på den där skåne genen jag har, bita ihop o ta nya tag!
på nått vis måste livet gå vidare!
o jag vet att både han o farmor vakar över mig!!